”Hugo fortsätter skrika. My hoppar ner från stolen, springer bort till Hugo i den hopsnurrade gardinen och börjar banka på honom med en matsked, varpå Hugo ändrar tonart och fortsätter vråla en oktav högre. Grannen bredvid bankar i väggen. Grannens hund skäller. Jag går bort och lyfter undan My men hon sliter sig och hinner dunka till Hugogardinen på nytt. ”
Anja Wikström, 2014, s.103
I dagens samhälle råder en del normer som ställer hårda krav på var och en. Faktum är att man lätt hamnar i utanförskap om hen inte uppfyller dessa krav (Elmroth, 2012, s. 21). Boken ”Ingen familj är en ö” som är skriven av Anja Wikström, är en självupplevd berättelse som handlar om hur livet kan se ut för en tvåbarnsfamilj som uppfattas avvikande från det "normala", nämligen ett av barnen har neuropsykiatriska funktionsnedsättning/-ar (NPF). Vad menas med "normal", "avvikande"? Var går gränsen mellan det "normala" och det "avvikande"? Är vi inte alla unika?
Wikström (2014, s.59) skriver att föräldrar till barn med NPF möter ganska mycket fördomar som negativt påverkar både de och deras barn med NP-diagnos, nämligen My. Det vill säga att omgivningen inte kopplar Mys ”jobbiga” beteende till hennes NPF-diagnos och försöker förstå och acceptera henne som hon är, utan påstår att Mys agerande beror på ”olämpliga föräldrar och bristfälliga barnuppfostran” (Wikström, 2014, s. 59). Detta leder till att hela familjen hamnar i utanförskap.
Trots att det tydligt står i läroplanen (2016, s.10) att ” Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära”, utestängs My från barnets gemenskap. Skolpersonal som ska uppmärksamma och förebygga utanförskap bland eleverna förblir passiva åskådare vilket leder till att My alt för ofta hamna i bråk med andra i skolan. Det är nästan ingen av eleverna bjuder henne på sitt födelsedagskalas eller vill leka med henne hemma vilket leder till att hon inte vill vistas i skolan. Men oavsett att hela familjen lever i ständigt oro, kaos, sömnbrist och ensamhet ger de inte upp i sin kamp för Mys bästa.
Brigitta Ljung Egeland (2015, s 184) skriver att känsla av tillhörighet i skolan, nämligen känslan av att vara omtyckt, respekterad, inkluderad och trygg i skolan, är betydelsefull för både skolframgång och psykisk hälsa. Och det är lärarens uppgift att handleda och stödja varje elev i hens utveckling. Därför anser jag att lärare bör lära känna sina elever, förstå hur de fungerar, skapa en positiv och fördomsfria klassmiljö för att hjälpa varje elev att hitta sina egna unika strategier för att utvecklas både socialt och kunskapsmässigt.
Hur skulle du hantera situationen där ett barn med NPF som redan hamnat i utanförskap och upplevs av andra elever som ”jobbigt”, ”konstigt” och farligt?
Brigitta Ljung Egeland (2015, s 184) skriver att känsla av tillhörighet i skolan, nämligen känslan av att vara omtyckt, respekterad, inkluderad och trygg i skolan, är betydelsefull för både skolframgång och psykisk hälsa. Och det är lärarens uppgift att handleda och stödja varje elev i hens utveckling. Därför anser jag att lärare bör lära känna sina elever, förstå hur de fungerar, skapa en positiv och fördomsfria klassmiljö för att hjälpa varje elev att hitta sina egna unika strategier för att utvecklas både socialt och kunskapsmässigt.
Hur skulle du hantera situationen där ett barn med NPF som redan hamnat i utanförskap och upplevs av andra elever som ”jobbigt”, ”konstigt” och farligt?
Det är ett otroligt svårt och viktigt ämne du tar upp. Boken om familjens öde berörde mig mycket. Hur föräldrarna kämpade mot allt och alla för sina barns skull. Hur de kände sig som dåliga föräldrar och maktlösa då de och deras barn inte nådde upp till normen. Jag tänker på den pedagog som tog in familjen i sina armar, stöttade dem och visade föräldrarna att deras barn är fantastiska. Pedagogen bekräftade också föräldrarna, gav dem stöd och råd – något som de verkade uppskatta.
SvaraRaderaBara en sådan sak som att inte vara bjuden på kalas under förskoletiden slår hårt. Redan där har andra föräldrar tagit ställning och bestämt att deras barn inte ska leka med barn som upplevs jobbiga. Föräldrarna vill inte ta med det jobbiga hem till dem. Jag kan förstå det sättet att tänka, alla har sitt och man vet inte vad som försiggår bakom stängda dörrar. Men det viktiga här är att inse att det aldrig är barnets fel. Att ta avstånd gör saken förmodligen bara värre, både för barnen i fråga men också för föräldrarna.
Hur man kan tänka i klassrummet tror jag handlar mycket om trygghet, respekt och ödmjukhet. Skolan och de enskilda klasserna behöver ha en plan för hur de arbetar med värdegrundsfrågor och det måste arbetas med dagligen. Läraren måste vara lyhörd och känslomässigt involverad i sina elever för att kunna skapa en relation och tillgodose elevernas behov – både kunskapsmässigt men också sociala och känslomässiga behov.
Bra tankar Rebecca! Jag håller med dig att samarbetet mellan lärare/skolan och föräldrarna är nödvändigt för att kunna tillsammans hjälpa barn med eller utan NPF att kunskapsmässigt och socialt kunna fungera i och utanför skolan. För att kunna hjälpas åt och använda varandras kunskaper och synpunkter bör skolan och föräldrarna ha förtroende och respekt till varandras kunskaper, uppgifter och relationer till barnet. Jag vet att min LLU och föräldrar till elev med NPF samarbetade kring belöningssystem, nämligen eleven hade ett mina-framgångar-kort där min LLU skrev elevens framsteg i skolan som belönades hemma av elevens föräldrar.
RaderaJättesvår fråga som jag själv nog inte har svar på än. Jag tror det behövs så mycket mer kunskaper om elever med NPF för att läraren snabbt skall kunna förstå varför saker och ting sker. Därefter tror jag det är viktigt att ha en öppen dialog med eleverna i klassen så att de får en förståelse till varför, i detta fallet My, hon agerar som hon gjorde i vissa situationer. Jag såg en liknande händelse under min VFU. I klassen hade vi två elever som fick sitta utanför klassrummet eftersom det var omöjligt för dem att vara med i klassrummet. Lärarna hade väldigt tydligt berättat varför det var såhär och varför de reagerade som de gjorde ibland. Eleverna hade väldigt många åsikter om dessa elever och ville inte umgås med dem innan detta samtal, men efter samtalet förstod dem varför de agerade som de gjorde och därmed var de mer förstående. Jag såg väldigt tydligt i min klass hur viktigt det var med öppenhet och att det faktiskt hjälpte väldigt mycket i denna klassen. Detta gäller förmodligen även med föräldrarna, att de tydligt får reda på varför en elev beter sig som den gör och kan få mer kunskap om det. För mer kunskap leder förhoppningsvis till en större förståelse och en större öppenhet.
SvaraRaderaIntressanta och svåra ämnen där jag behöver lära mig mer och hoppas på litte nytt under närträffen denna vecka. När jag läste boken "ingen familj är en ö" och tittade på Kent Hedevågs föreläsning tänkte jag bl.a. på barnens och familjens utanförskap. Kent nämnde föräldrarnas "hyperstress" när han diskuterade vad föräldrar går igenom när deras bar har svårigheter i skolan (skolan som har svårigheten?) Har själv goda vänner som gått igenom ett rent helvete (ADHD), börjar få i ording på skolan. Men tyvärr är problemen enorma i hemmet, där allt styrs av dagsform. Enorma påfrestningar på alla inom familjen. Men som tur är har de lyckats att hålla ihop (föräldrarna) och de har stor hjälp av föräldrar och övrig släkt.
SvaraRaderaVad tror ni om Kent Hedevågs resonering om varför vi har så många fall av ADHD och liknande? Han gick i banorna om alla den mängd av intryck i våa barns vardag och förmågorna vi numera arbetar efter inom skolan (The big five) http://skolvarlden.se/artiklar/fem-formagor-i-fokus
som passar många bra men ger stora svårigheter för andra.
Jag tror precis som Amanda på en öppenhet kring varför och hur. Barn kan visserligen vara elaka, men de kan också acceptera skillnader på ett väldigt bra sätt om man bara förklarar.
SvaraRaderaJag var väldigt nära en familj som gick igenom ungefär samma situation som familjen i boken, men denna tjej var äldre än My när hon fick sina diagnoser (adhd och aspergers). Denna tjej blev till slut inskriven i särskolan för att hon skulle klara av skolan över huvud taget, det var riktigt riktigt kaotiskt där ett tag. Idag är hon över 20 år gammal och driver ett mycket populärt hunddagis på egen hand, men det är inte tack vare skolan hon lyckats utan tack vare en familj som kämpat och kämpat för henne.
Jag tror annars mycket på tydliga rutiner, lite så som han pratade om i youtube-klippet. Stöd och stöttning kring vad som ska göras och vad de behöver fokusera på nu. Det tror jag att alla barn mår bra av. Tyckte det var väldigt smart med grejerna som han också hade som man kunde låna. Det svåra är väl dock, som han pratade om, att sakerna inte får bli störningsmoment i sig själva utan måste vara något som hjälper till att hålla fokus.
Jag tror även på att man måste ha höga förväntningar även på dessa barn. Det får inte bli att de känner att ingen tror att de kommer klara det, så det blir som en självuppfyllande profetia. Men även det gäller ju alla barn - att alltid tro på dem och visa det. Jag tror dock att det kanske är ännu viktigare när det gäller barn med någon form av svårighet i skolan.
Väldigt intressant inlägg och bra fråga som vi också diskuterat kring i vår grupp. Som svar på din fråga skulle jag vilja börja med den inledande frågan i ditt inlägg "Är vi inte alla unika?". Vi pratade om hur man kan förhindra att elever med särskilt behov blir satta i utanförskap just genom att visa på att vi alla har särskilda behov. Vissa elever koncentrerar sig bäst när dom har hörlurar på sig när dom arbetar, andra elever behöver använda ett specifikt sätt när dom räknar matte, en del behöver ta på saker för att kunna koncentrera sig medan dom lyssnar osv.. Att man visar tydligt på att alla har speciella och unika behov och dessa anpassningar görs för att uppfylla den här elevens behov. Det var en bra film du länkat och trevligt med konkreta strategier och exempel man kan använda i undervisningen. Jag gillade idén med lådan framme hos läraren med stimulerande redskap som eleverna kan använda om dom känner att dom behöver och han var tydlig med att det är viktigt att samtala om att dom används på rätt sätt. Under min VFU hade vi flera elever med koncentrationssvårigheter som ständigt höll på att plocka med andra saker, men min LLU sa istället åt dessa elever att stoppa undan sakerna direkt. Jag tror att detta är mer vanligt förekommande att man gör som lärare än att man faktiskt tänker på att många elever har ett behov att sitta och hålla på med något annat för att kunna koncentrera sig. Detta i sin tur ledde ju till att eleverna inte klarade av att lyssnade längre stunder utan "gick ut på toaletten" större delar av lektionen och missade mycket av undervisningen.
SvaraRaderaIntressant inlägg och väldigt intressanta tankar har ni andra också. Detta är ju en väldigt bra fråga som man måste diskutera. Jag gillar hur du och din grupp tänker Elinore. Att det kan vara viktigt få fram att alla är vi unika och har olika svårigheter. Det där med koncentrationen det tror jag är vanligt att det är vanligt att många elever kan behöva något att plocka med. Det kanske räcker med att ha något litet i bänken och att eleven får plocka fram det när den känner sig orolig. Men det gäller nog att man är tydlig med det och framförallt att man som lärare accepterar det för då tror jag att elever accepterar det.
SvaraRaderaNär jag gick på högstadiet så hade jag en klasskamrat som var väldigt utanför i skolan och då tyckte man att hen var lite annorlunda. Men man försökte ändå vara snäll och få med hen på rasterna. Men om våra lärare hade varit lite mer tydliga och öppna med att prata om olika svårigheter eller om särskilt behov, så tror jag att vi hade kunnat få upp ögonen lite mer och haft en annan förståelse för hur det var denna eleven. För vi fick reda på att hen hade asperger genom att läsa det i tidningen, där det stod vilka gymnasium man hade kommit in på och där stod det då att hen hade kommit in på ett special program för elever med autism och asperger.Hade våra lärare varit mer öppna kring detta och pratat med oss att alla har svårigheter på ett eller annat sätt så tror jag att denna elev hade fått vara mer med i gemenskapen i klassen.
Intressanta tankar Carolina! Jag håller med dig att lärare bör vara uppmärksam hur hen själv bemöter barn med NPF vilket kan påverka inställningen i klassen. Det är viktigt att lärare strävar efter att skapa en positiv klassklimat och en god sammanhållning viket leder till att barn med NPF lättare accepteras av sina klasskamrater. Personligen anser jag att lärare ständigt bör fundera på hur sammanhållningen och vikänslan kan göras starkare i klassen, hur jag som lärare motarbetar utanförskap och oacceptans av olikheter. Vidare bör lärare betona och uppmärksamma det som barn med NPF bra på, inför hela klassen vilket förmodligen leder till att barn med NPF får en positiv status i klassen.
RaderaDessutom håller jag med dig Carolina att det är oerhörd viktigt att förklara för klassen varför barn med NPF behöver mer hjälp, förmodligen har en rad speciella förmåner, etc. Det gör lärare för att andra elever inte ska uppleva att de orättvist behandlas av lärare. Lärare bör också skapa samarbetssituationer där eleverna kan hjälpas åt, fungera som resurs till varandra. Allt detta leder till att eleverna lär känna varandra, acceptera varandra som de är, skapar förståelse för olikheter i samhället.
Mycket bra inlägg. I våran värld där vi är lärare och ska hanskas med allt detta och även vara en viktig del av barnens psykiska hälsa. Ska jag vara ärlig, om jag minns tillbaka på mina skolår så var det inte alls mycket som lärarna gjorde för att påverka eller göra saker för att få med eleverna med speciella behov i skolan. Vi hade en elev i klassen med grovt ADHD, det slutade till och med att vi fick in en sten genom fönstret.. Eleven hade en personlig assisten som såklart var nödvändigt, men för mig kändes det som om assistenten fick ta allt med eleven, vilket jag tycker är fel. Då vi har en likadan situation fast på en annan skola där assistenten är noga med att det är pedagogen som tar allt förutom när han/hen behöver assistenten p.g.a sina utbrott eller liknande. För om en elev blir allt för tilltygad med sin assistent och inte ens lägger ner sig att bli en i gruppen allt mer blir det väldigt svårt. Jag tycker att vi måste få med alla elever oavsett svårigheter med i undervisningen som sker i klassrummet, då det är så otroligt viktigt för det sociala. Såklart att det ska finnas stödinsatser att ta hjälp utav, men jag tror på ett klassrum för alla med en pedagog som strävar med att få med alla. Det tror jag är en stor del.
SvaraRaderaDär jag jobbar idag har vi en elev som är utanför normen, han är väldigt liten för sin ålder och inte alls med kunskapsmässigt som de andra. Men i den här klassen har vi jobbat stenhårt med att alla ska ta hand om varandra och att alla ska vara med vid alla tillfällen. Han har inga vänner privat, utan är mest själv, men han blir alltid bjuden på kalas och han har alltid kompisar på rasterna. För honom betyder det allt. Igår senast så satt han och inte kom igång med sitt arbete, hans klasskamrat som då satt bredvid honom tog tillfället i akt och hjälpte honom igenom talet och vilket leende. Att få ha sådana klasskamrater oavsett hur du är som person, oavsett vilka normer du står utanför, är det viktigaste.
Så jag som pedagog skulle ge allt för att bygga upp gruppen i klassen. Stärka klassen tillsammans och låta alla elever få vara med i all undervisning så gott de går. Sen givetvis ha kontinuerlig kontakt med vårdnadshavare där de får känna sig delaktiga. Ens barns välbefinnande är så otroligt viktigt. Då vi idag möter alldeles för många barn som tar livet av sig p.g.a utanförskap. Där är det viktigt att tänka på att varenda liten hand eller klapp på axeln är viktig.
Verkligen ett intressant och viktigt ämne och ni tar alla upp kloka tankar!
SvaraRaderaJag tänkte också direkt på det som Elinore har tagit upp, att visa på att alla har sina behov och/eller speciella sätt att arbeta som passar dem bäst. På så vis känns det inte lika utpekande. Även det som Frida nämner, att ha en öppenhet kring ämnet. Har sett exempel där barn helt ändrat sitt sätt att vara mot andra när de fått förklarat för sig varför den eller den eleven reagerar och agerar som den gör. Att jobba för ett bra klimat i klassen är givetvis viktigt när det kommer till att kunna skapa en förståelse.
När jag gick ur gymnasiet var jag elevassistent åt en elev. När eleven fick utbrott (minst 1 gång varje dag) blev min roll att ta ut eleven ur klassrummet, ibland hålla i hen tills hen lugnat sig osv. Detta var inget arbetssätt som kändes bra på något vis. Inga direkta insatser gjordes för att försöka hitta sätt att ha eleven kvar i klassrummet. Nu var detta 18 år sedan och jag hoppas mycket har ändrats sedan dess! Det jag vill peka på är vikten av att man som lärare (och andra pedagoger) har kunskap kring olika svårigheter som elever kan ha för att kunna möta dem på bästa sätt. Tror tyvärr det kan finnas brister i detta på många håll än idag. Jag känner själv att jag vill och ska lära mig mycket mycket mer för att få kunskap till att kunna möta och hjälpa dessa elever på bästa sätt.
Om någon i klassen är utanför tycker jag att det är allas angelägenhet, inte bara det drabbade barnet och hens föräldrar. Det går inte att blunda för någon som är ensam, och det tycker jag att man som förälder ska lära sina barn från början. Man kan inte tvinga barn att tycka om någon, men man kan uppmana dem att fråga andra hur det är, bjuda in till lek i gruppen och visa att man får vara med. Mina egna barn skulle aldrig få välja bort någon eller några ”jobbiga” klasskompisar när de bjuder in till sitt kalas. Det kanske är just de barnen som behöver känna sig som mest välkomna. Nu menar jag inte att du ska bjuda hela klassen när ditt barn fyller år. Men det finns sätt som gör det väldigt tydligt för barn varför vissa får komma och andra inte. En enkel, men kanske tråkig, lösning är att bjuda alla flickor eller alla pojkar om man inte har möjlighet eller lust att ha ett jättekalas med hela gruppen.
SvaraRaderaTycker precis som du, Annika. Jag blir så illa berörd när vissa barn inte blir inbjudna till kalas. Precis det här hände under min andra vfu-period. Det var många som fyllde år under den tiden och de allra flesta skulle ha eller hade blivit bjudna på kalas, förutom en pojke. Pojken har inte någon diagnostiserad NPF men pedagogerna hade sina misstankar. Denna pojke kom en dag fram till mig och frågade varför inte han fick gå på något kalas. Jag fick så ont i hjärtat. Vad svarar man på en sådan kommentar?
RaderaDenna pojke var dessutom nyinflyttad och hade väldigt svårt att få vänner. Världens underbaraste lilla kille men de andra eleverna hade nog svårt att "läsa av" honom vilket resulterade i utanförskap. Pedagogerna försökte aktivt att arbeta kring detta, trots det såg jag ingen förbättring under den 5 veckor långa perioden.
Många bra och intressanta tankar både i ditt blogginlägg, Oksana, och i kommentarerna! Känns nästan lite svårt att komma med något nytt här, men jag tror precis som de andra har skrivit att kunskap hos läraren och att man är öppen mot övriga elever i klassen om vad som gäller är a och o för att det ska fungera. Jag har under flera år jobbat med ett barn som har ADHD, autism och grov utvecklingsstörning. Hen går på särskola, men går på ett vanligt fritidshem där jag är assistent till barnet. Alla andra barn på fritidshemmet har inga som helst problem med att umgås med barnet med NPF för de förstår precis varför hen beter sig som hen gör, och är det något som de inte förstår så frågar de mig. Efter att de har fått svaret så tycker de oftast inte att det är något konstigt med det. Alla människor är ju olika. Jobbar man för ett klassrumsklimat, eller ännu hellre skolklimat, med trygghet och öppenhet så tror jag att man vinner mycket.
SvaraRaderaOlivia Larsson
SvaraRaderaEtt väldigt viktigt ämne du lyfter här Oksana!
Jag tror som du och många andra även lyfter, att man i klassen måste prata och få samtala för att skapa ett klimat där alla kan trivas och förstå varandra. Att skapa en förståelse för varje enskild människa, alla är vi olika vilket också resulterar i att vi har olika behov. Elever och barn behöver känna tillit och trygghet till både människorna runt sig och sin omgivning. Även Aspelin (2012) lyfter vikten av relationers betydelse för deras utveckling, både i skola och andra miljöer.
Jag tror mycket på att samtala om dessa saker i skolan, att på det viset skapa förståelse för att vi alla har våra olika sätt. Jag tror även att det kan vara viktigt att arbeta mycket med samarbete i klassen för att på så vis kunna skapa goda kontakter och relationer. De strategier som läraren i filmklippet använde sig av tror jag även kan vara bra och effektiva att använda i vissa situationer.
Jag har fått erfara om en elev som under sin skolgång fått en diagnos. För denna elev var det en lättnad och kunde äntligen få förståelse för sig själv, sina egna förmågor och beteende. Hen delade mer än gärna med sig av den kunskap hen hade kring diagnosen till alla människor i sin omgivning, både för sin egen del men även för att andra skulle få förståelse för hur eleven kände och upplevde vissa situationer. Berättade om vad som var jobbigt och svårt, men samtalade även gärna om att det blivit bättre då hen fått klarhet kring det mesta.
Detta ledde i sin tur till att de människor runt eleven fick en inblick i hens tankar och resonemang, det skapade en mycket god förståelse och öppnade möjligheter för andra i klassen att våga ta steget att samtala kring sådant som kunde vara jobbigt.
Håller med Sofia i det hon skriver, lärare och andra pedagoger behöver ha mycket kunskap i olika svårigheter som elever kan ha och även kunskap om olika verktyg och metoder, för att vi på bästa sätt ska kunna hjälpa de eleverna som behöver det.
Malin Olbacke
SvaraRaderaEtt mycket intressant ämne med lika intressanta kommentarer! Jag tror som många av er tidigare nämnt att barn har en stor förståelse för varandra om man på ett bra sätt kan förklara så att de kan förstå. Jag jobbar själv som elevassistent åt ett barn som förmodligen kan uppfattas ungefär som My beskrivs i boken. Vi har dock varit mycket tydliga i barngruppen med just begreppet "rättvist behöver inte betyda att alla gör samma sak". Jag är nära detta barnet alla dagar jag jobbar och kan man vara nära och hinna förebygga och hjälpa barnet i både leken och undervisningen att tolka så kan man också förhindra många bråk och missförstånd.
Det gäller ju dock att högre instanser ser problemet och även om ingen diagnos finns så sätts ganska omgående stöd in, vilket gynnar barnet så det inte blir ständiga misslyckanden och dåligt självförtroende.
Det gäller ju som så många tidigare redan skriver att man måste ha mycket kunskap för att kunna möta eleverna på rätt sätt.
Jag delar samma åsikt som många av er skriver, intressanta inlägg att läsa. Av vad jag fått se ute på vfu så har barn som några av er nämner en väldigt stor förståelse för varandra vilket jag tror underlättar väldigt. Men att kunna ha en öppen dialog i klassen där man verkligen lyfter att vi alla är unika som Oksana och Elinore skriver. Att man inte pekar på något som ses som normalt eller onormalt, då är det nog lätt att få fokus på att något eller någon på ett eller annat sätt sticker ut och eventuellt kan leda till utanförskap. Lägger man för mycket fokus på en sak så uppmärksammas det ju i stället.
SvaraRaderaI en klass från en vfu-period så var det många elever som hade särskilda anpassningar, anpassad studiegång och assistenter, men det var aldrig nå snack om det. De två som hade anpassad studiegång tex som slutade redan vid lunch var liksom inget konstigt, det var ingen som tyckte att det var orättvist eller att vissa fick sitta i små grupprum för att kunna jobba bättre och vissa fick stanna kvar i klassrummet, det accepterades bara. Så jag tror att man inte ska lägga för stort fokus på det som kan tyckas sticka ut.
/Sandra Erixon
Ja precis som många andra skriver så är det ju ett komplext ämne som inte går att se från ett perspektiv utan kräver av läraren att besitta olika kunskaper och synvinklar utifrån det aktuella. Samtidigt som det gör det ännu mer svårhanterligt då frågan rör en situation där barnet redan har hamnat i utanförskap. Här kanske ett öppet klassrumsklimat eller att skapa en dialog i klassrummet inte har någon påverkan, fast det ska vara ett kontinuerligt arbete enligt mig, utan det krävs andra insatser. Efter dessa dagar i Karlstad så anser jag att en organisation i form av Första Linjen skulle vara optimalt. Som kan hjälpa eleven och föräldrarna till en lösning i samverkan med skolan.
SvaraRaderaJag anser även att det krävs utbildning till lärare angående elever i behov av särskilt stöd och att det arbetes regelbundet runt dessa aspekter i arbetslagen.
Jag tänker som de flesta andra som kommenterat här, att det är viktigt att de andra eleverna i klassen förstår varför. I den klass jag gjorde min senaste VFU fanns det en elev med NPF. Eleverna i klassen går i årskurs 1 och är förvisso väldigt små, men trots sin ålder otroligt förstående och duktiga. Eleverna är väl medvetna om anledningen till att reglerna ser lite annorlunda ut för den här eleven, och det är därför heller inte något de ifrågasätter. Dessutom är de otroligt snälla mot eleven och uppmärksammar honom ofta lite extra. Något som många gånger under min VFU-period fick mitt hjärta att smälta! Generellt i klassrummet har eleverna fullt upp med att hålla koll på varandra för att snabbt avslöja för fröken att han eller hon gör något som man inte får, men när det kommer till eleven med NPF visar de stor förståelse och klarar dessutom av att behålla fokus i undervisningssammanhang trots att eleven med NPF börjar göra ljud eller något annat som med stor sannolikhet hade kunnat göra att de andra eleverna tappar fokus. Detta har i alla fall bevisat för mig att barn verkligen kan visa stor förståelse, oavsett ålder!
SvaraRaderaMycket intressanta diskussioner i detta ämne. Jag har, som flera av er andra, upplevt elever med ADHD och använt olika metoder för att hjälpa eleven både socialt och med undervisning. Eleven vill så gärna komma igång fort med övningar och fixar inte utdragna introduktioner och förklaringar. På min första VFU gjorde läraren så att hon hade en introduktion som var kort och tydlig i samlingen och lät de elever som förstod uppdraget få sätta igång. De som behövde mer förklaringar fick sitta kvar och fick berättat för sig en ytterligare gång och kunde ställa frågor. Det gagnade alla eleverna. De vill greja med något (t.ex. modellera, rita, bygga) medan de lyssnar och har stor simultankapacitet.
SvaraRaderaKenth Hedevåg pratar om hjärnans funktioner som ”chefen” och ”bibliotekarien” som ska gå på autopilot men elever med svårigheter får kämpa för att hålla ordning och sortera alla intryck. Vad jag förstått har märks inte flickor med ADHD lika mycket och är mer svårupptäckta? Några håller ihop koncentrationen med nöd och näppe i skolan, och är inte så utåtagerande som My. Inte förrän de kommer hem, då föräldrarna får se en annan sida. En del får diagnos först i tonåren. Hade läraren i åk 1-3 kunnat göra annorlunda om man hjälpt eleven t.ex. med fler strategier? Jag tänker att struktur, bilder och tydlighet är viktigt för alla i klassen, barn blir tryggare av att förstå hur dagen hänger ihop och vad som förväntas av dem.
För att återkoppla till utanförskap så är det verkligen sorgligt när elever inte blir valda, när de inte har någon som väntar på dem på morgonen osv. Viktigt att vi vuxna ser och bekräftar eleven extra, och även lyfter elevens starka sidor. Det kan vara att ge dem speciella uppdrag så de känner sig värdefulla, eller låta dem visa och berätta för klassen om vad de gjort för arbete, om de gillar det.
Jag kan inte annat än att hålla med i vad du skriver Anette, jag tror också att struktur i ett klassrum är så extremt viktigt och även om det är ännu viktigare för elever med NPF, så gagnar det alla andra också. Det verkar vara en bra metod den LLU hade kommit på, men kan tänka mig att det tar ett bra tag innan eleverna är inkörda i den och faktiskt väntar kvar om de har frågor, just för att nästan alla elever vill ju köra igång fort. I alla fall i de klasser jag varit i. Socialt umgänge är en så stor del i vår skolgång och att bli utanför och exkluderad måste hämma ett barn så otroligt mycket tänker jag! Det påverkar hur man känner inför skolan och hur man presterar. Därför är det viktigt, precis som du säger, att läraren lyfter styrkor hos alla elever och att man verkligen ser alla barn så att de känner sig värdefulla och att de har en plats i gruppen.
RaderaDet är verkligen en svår fråga du har ställt. För det går inte att stoppa alla barn med NPF i samma kategori. De är olika individer och beter sig på olika sätt. Och därför behöver vi som lärare använda olika sätt att hantera dessa elever. Precis som andra elever utan NPF är de olika till sättet och i hur de uppfattar omvärlden. Läraren måste vara lyhörd och lära känna sina elever precis som Rebecca redan har nämnt. En lärare som känner sina elever, har lättare att ha bra relationer med eleverna och som har en positiv effekt på klasskamraternas beteende mot varandra. Med bra relation kommer förståelse mot varandra. Det som vi som lärare behöver göra förutom att skapa bra relationer med våra elever är att ge en förståelse till eleverna vad värdegrunden menar. Varför jag skriver förstår värdegrunden är för att det inte räcker med att veta vad värdegrunden handlar om utan eleverna måste få en djupare förståelse vad värdegrunden innebär. Även lärarens inställning till elever med NPF gör att eleverna visar sig positiv mot elever med NPF. Jag skulle säga att läraren är nyckeln till hur klassmiljön blir även om klassen innehåller elever med speciella behov.
SvaraRaderaSara Thell Andreasson
SvaraRaderaJag kan känna att vi alltid söker konkreta, enkla och generella svar som ska vara en lösning på samma problem. Frågan är om vi någonsin kommer att få det perfekta svaret på våra frågor. Troligen kan vi komma i närheten och få tips om hur andra har löst liknade problem, men ingen situation kan lösas på exakt samma sätt. Varje fall är unik och som Oksana skriver i sitt inlägg "Är vi inte alla unika?". Jo, det skulle jag påstå att vi är, men ändå kan vi som i Elmeroth (2012, s. 29) läsa att vi enligt henne både genom vårt biologiska och sociala arv skapar en position där vi genom att vara lika tilldelas makt och detta går under titeln "normal". Detta innebär samtidigt att de som inte går under samma position automatiskt blir "avvikare". Det ligger absolut mycket i detta och det är väl det som sedan speglar normen, men måste allt vara så gjutet i samma form?
Hur ska vi då hjälpa till att stötta de som hamnat i utanförskap? I fallet med My kan jag precis som flera av er andra också känna att man lägger skulden helt på föräldrarnas oförmåga att fostra barnet och att My är offret av en dålig social uppfostran i kombination med sin diagnos. Det känns oerhört svårt att kunna säga att detta är den enda samma orsaken till problemet,eller kan det vara så att vi förväntas ha en syndabock i varje fall för att vi inte kan hantera det på något annat sätt?
Säkert kan det finnas många orsaker till att ett barn har det jobbigt och att det sociala inte fungerar, men jag kände att föräldrarna, speciellt mamman är den som alltid fick ta den största smällen för vad som skedde med My. Kanske speglades mammans osäkerhet i My vilket bidrog till att det förvärrades.
Därför tror jag att vi som pedagoger måste vara jämställda i alla lägen och se möjligheter och lösningar och inte fastna i att det är problem. Vi kommer aldrig att ha en klass utan problem och ju mer vi utsätts för det, desto mer erfarenhet får vi. Speglar vi en säkerhet och trygghet överförs det till eleverna. Jag är glad för att alla barn är olika och unika.
Malin Lamberg:
SvaraRaderaPrecis som så många av er redan skriver så kan det inte finnas en lösning på dessa problem då alla elever med olika problematik behöver bemötas på olika sätt. Som tur är så förändras ju skolan hela tiden och förhoppningsvis tar det individuella lärandet över och vi släpper detta med ”normen”, att alla skall fungera i ett och samma klassrum.
Jag anser precis som Jessica och flera andra också skriver att alla lärare behöver kontinuerligt få verktyg i att hantera sina olika elever, och kanske särskilt lite extra verktyg när det gäller elever med mer specifika behov. Under en period när jag arbetade som lärare i en klass med väldigt starka viljor fick jag åka till resursteamet för stöd och handledning, jag fick en timma med två fantastiska specialpedagoger som gav mig konkreta tips, massor av dem, så jag sedan fick välja vad som kändes bäst för mig och vilket som fungerade bäst på eleverna. Möjligheten fanns då och borde finnas kontinuerligt för alla yrkesverksamma lärare. För kan vi som ledare i gruppen hantera alla barn så blir det mindre synligt vilka barn som ”sticker ut” för precis som Birgitta Ljung Egeland beskriver är känslan av tillhörighet i skolan betydelsefull och till största del är det upp till oss lärare att se till detta. Ett ständigt arbete med samarbete och värdegrund i förebyggande syfte men också en tydlig handlingsplan om någon form av utfrysning/kränkning sker.
Jättebra inlägg! Du tar upp ett väldigt viktigt ämne som jag känner att jag skulle behöva lära mig mer om. Om jag utgår från min VFU så hade vi några elever som hade extrema svårigheter men de var också bland de populäraste i klassen. Läraren hade förklarat för klassen varför dessa elever måste sitta enskilt i något grupprum, eller måste skriva på datorn mm. och det var inget fel med det. Eleverna brydde sig inte alls och särbehandlade inte någon pga deras svårighet. Jag tror att barn kan vara väldigt elaka men de kan vara väldigt förstående också, därför är det viktigt att inte "mörka" dessa elever utan prata om det att det är faktiskt normalt eftersom vi alla är olika men alla är vi också unika. Men har man redan hamnat i utanförskapet så måste vi jobba med att denna elev känner tillhörighet. Det är nog jättesvårt men man får inte ge upp. Håller med Malin, att man ska arbeta ständigt med samarbete och värdegrunden för att försöka förebygga utfrysning eller kränkning. Alla förtjänar att trivas i skolan, känna tillhörighet och gemenskap.
SvaraRaderaJag kan inte annat än hålla med er alla i det ni skriver, dels att detta är ett mycket svårt problem men även att vi pedagoger samt föräldrar skulle behöva lära oss mer om detta. Det som Malin L skrev om, att hon hade fått sitta med specialpedagoger och fått massa konkreta tips tycker jag låter som en väldigt klok idé som borde vara mer vanlig. Jag anser också att man borde vara försiktig med hur man talar till barn om t.ex. ADHD, eftersom det på vissa barn kan uppfattas som någonting negativt (på min VFU hade vi ett barn som skämdes över sin ADHD). Därför tycker jag att man ska ta upp allas olikheter och tala om dem som styrkor istället för svagheter så att ingen ska behöva känna att t.ex. ADHD eller autism är någonting negativt. Precis som Peter Karlsudd skriver i Normkritiska perspektiv (kap. 7, s.118-119). Sedan tycker jag även att man inte ska tala om ett barn/elev som om de är sin "sjukdom" utan att de är mycket mer än bara det, precis som om en person med cancer är mer än det. Det är lätt att fastna i det som är svårt eller jobbigt, att man tänker "där går den där jobbiga eleven med NPF", istället för att se att eleven också är jätteduktig på matematik eller dinosaurier.
SvaraRaderaHur ska man hantera barn med NPF i utanförskap, eller barn i utanförskap över huvud taget? Det är som du skriver tidigare i ditt inlägg att alla är unika och därför finns det ingen universell lösning som fungerar för alla. De som har en NPF-diagnos har svårigheter som inte syns utanpå, vilket kan medföra en oförstående omgivning. Det kan resultera i ensamhet och mobbning. Att jobba normkritiskt och ha etablerade antimobbningsmetoder på skolan är en grund att utgå ifrån.
SvaraRadera