En skola för alla

Willén Lundgren (2012) skriver om en skola för alla, där man som lärare ska möta många elever med olika förmågor och förutsättningar. Hon skriver vidare att alla elever ska bemötas på ett likvärdigt sätt och ska inte i undervisningen riskera att bli diskriminerade. Vidare kan man läsa om hur viktigt det är för lärare att ha kunskap om specialpedagogik och om olika kunskapsmässiga svårigheter elever kan ha som vi i verksamheten kommer möta (s.91-93).

Jag kan inte annat än att hålla med i det hon skriver, det är oerhört viktigt att ha kunskap och erfarenhet kring dessa svårigheter, så att man kan vara något så när förberedd på hur man kan hantera olika situationer man hamnar i. Dock tänker jag även att man i verksamheten har många andra kompetenta professioner och kolleger som man kan hitta stöd och vägledning av. Efter samverkansdagarna på universitet förra veckan kan man verkligen se betydelsen av att man i verksamheten samverkar. Vissa situationer tror jag dock inte att man riktigt kan förbereda sig för men jag tror att man kan arbeta på ett sätt i undervisningen och i verksamheten att man kan förebygga dem.

Det jag nu syftar till är normer och värden. Alla elever i skolan har med sig olika normer och värden från sina hem, utefter dem gör man sedan sina handlingar. Vi vet att barn gör som man själv gör och inte som man säger, men jag kan knappast tro att våra barn och elever är medvetna om vilka konsekvenser samt följder det kan få.

Om normer och värderingar som elever har med sig hemifrån sedan påverkar elever i skolan på ett negativt sätt, att det slutar i kränkande behandling eller mobbning hur tänker ni att man som lärare tar upp detta med vårdnadshavare och elever?

// Olivia Larsson

Ingen familj är en ö

”Hugo fortsätter skrika. My hoppar ner från stolen, springer bort till Hugo i den hopsnurrade gardinen och börjar banka på honom med en matsked, varpå Hugo ändrar tonart och fortsätter vråla en oktav högre. Grannen bredvid bankar i väggen. Grannens hund skäller. Jag går bort och lyfter undan My men hon sliter sig och hinner dunka till Hugogardinen på nytt. ” 

Anja Wikström, 2014, s.103 

I dagens samhälle råder en del normer som ställer hårda krav på var och en. Faktum är att man lätt hamnar i utanförskap om hen inte uppfyller dessa krav (Elmroth, 2012, s. 21).  Boken ”Ingen familj är en ö” som är skriven av Anja Wikström, är en självupplevd berättelse som handlar om hur livet kan se ut för en tvåbarnsfamilj som uppfattas avvikande från det "normala", nämligen ett av barnen har neuropsykiatriska funktionsnedsättning/-ar (NPF). Vad menas med "normal", "avvikande"? Var går gränsen mellan det "normala" och det "avvikande"? Är vi inte alla unika?

          Wikström (2014, s.59) skriver att föräldrar till barn med NPF möter ganska mycket fördomar som negativt påverkar både de och deras barn med NP-diagnos, nämligen My. Det vill säga att omgivningen inte kopplar Mys ”jobbiga” beteende till hennes NPF-diagnos och försöker förstå och acceptera henne som hon är, utan påstår att Mys agerande beror på ”olämpliga föräldrar och bristfälliga barnuppfostran” (Wikström, 2014, s. 59). Detta leder till att hela familjen hamnar i utanförskap. 

         Trots att det tydligt står i läroplanen (2016, s.10) att ” Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära”, utestängs My från barnets gemenskap. Skolpersonal som ska uppmärksamma och förebygga utanförskap bland eleverna förblir passiva åskådare vilket leder till att My alt för ofta hamna i bråk med andra i skolan. Det är nästan ingen av eleverna bjuder henne på sitt födelsedagskalas eller vill leka med henne hemma vilket leder till att hon inte vill vistas i skolan. Men oavsett att hela familjen lever i ständigt oro, kaos, sömnbrist och ensamhet ger de inte upp i sin kamp för Mys bästa.  
           Brigitta Ljung Egeland (2015, s 184) skriver att känsla av tillhörighet i skolan, nämligen känslan av att vara omtyckt, respekterad, inkluderad och trygg i skolan, är betydelsefull för både skolframgång och psykisk hälsa. Och det är lärarens uppgift att handleda och stödja varje elev i hens utveckling. Därför anser jag att lärare bör lära känna sina elever, förstå hur de fungerar, skapa en positiv och fördomsfria klassmiljö för att hjälpa varje elev att hitta sina egna unika strategier för att utvecklas både socialt och kunskapsmässigt.

Hur skulle du hantera situationen där ett barn med NPF som redan hamnat i utanförskap och upplevs av andra elever som ”jobbigt”, ”konstigt” och farligt?

 

 

 

Gestaltning Årjäng - Malin O, Olivia och Sara

Ac 1 Södertälje Sofia Rönnqvist Kulla

Blogginlägg – Sofia Rönnqvist Kulla, AC1

I boken Levd Demokrati? har de valt att definiera ordet mobbning med hjälp utav Barnombudsmannens definition som är ”utfrysning och andra upprepande och systematiskt fysiska och/eller psykiska negativa handlingar som syftar till att bryta ner offret psykiskt eller på annat sätt försätta honom eller henne i en situation av underlägsenhet eller vanmakt” (s. 52-53). När jag gick i skolan fanns det en tjej som blev mobbad av hela klassen, det fanns inte någon som ville vara med henne eftersom hon, enligt oss, var konstig och kom in sent i vår klass. Vi hade varit i samma klass tillsammans sedan dagis och hon kom till oss i trean, vilket var anledningen till vår utfrysning. Läraren uppmärksammade detta såklart då det var väldigt uppenbart och valde då att hantera situationen på ett sätt som jag redan då tyckte var förfärligt. Hon satte upp ett schema på vår klassrumsdörr där det stod vilka i klassen som skulle vara med den här tjejen på rasterna, dag för dag. Jag anser som sagt att det här är helt förfärligt eftersom att hon måste ha känt sig så otroligt mer utanför och utpekad och det här borde absolut inte ha förekommit! 

Idag skäms jag så otroligt mycket över att man inte gjorde någonting då, att man inte klev fram och bjöd med henne till att leka häst eller krig i skogen. Eller att jag inte sa till vår lärare att schemat var hemskt och oacceptabelt. Jag tycker att man istället borde ha agerat på ett annorlunda sätt, t.ex. enligt Olweus program (Levd demokrati, s. 123) som bl.a. består av att man regelbundet har undersökningar med anonyma frågeformulär om mobbning, har en samordningsgrupp på skolan som jobbar mot mobbning, regelbundna klass- och föräldramöten med tema mobbning samt att varje klass ska ha regler mot mobbning med ”beröm och sanktioner”. Detta tror jag skulle fungerat mycket bättre! Jag hade, i den här situationen, arbetat med ett anti-mobbningstema där vi jobbar stenhårt med värdegrunden och att få en bra sammanhållning i klassen. Hur skulle du hanterat situationen om du varit läraren i min klass?

Vår gestaltning Södertälje, Oksana, Sofia, Malin L

Vår gestaltning Södertälje

Primary school children reveal reality of gender stereotyping

Jag har hittat en kort film som visa hur en lärare jobbar med att bryta normer och könsstereotyper. Personligen tycker jag att det är värt att titta på😊

Etnicitet, demokrati och normperspektiv i skolan (Sara Thell Andreasson)

Utifrån den rådande situation som vi befinner oss i när det kommer till hur snabbt världen har förändrats med tanke på den terror som drabbat både Sverige, men även andra europeiska länder, fastnade jag för funderingar kring ras, etnicitet och hat.

Enligt Lgr (2011, s. 12) har vi som lärare i uppdrag att utveckla värderingar som aktivt och medvetet ska styra våra elever, att respektera våra medmänniskors lika värde och ta avstånd från kränkningar och förtryck. Frågan är hur våra generationer innan ha lyckats med detta uppdrag?

Inte för att dra alla över en och samma kam, men efter att ha läst Normkritiska perspektiv (2012, s. 39) kan jag redan här se hur djupt rotad åsikterna ”vi och de” är när vi talar om olika nationaliteter. Författaren lyfter här några aspekter till varför vi vuxna svenskar inte bjuder in och accepterar människor med en utländsk bakgrund. Vi öppnar inte vårt samhälle för de som inte är ”typiskt svenska” genom att erbjuda dem jobb, ändå vill vi att de ska bidra till inkomsterna i vårt land. Hur går detta ihop? Att få medlemskap verkar nästan helt omöjligt och vi sätter in dessa människor i fack efter ras och etnicitet, inte efter kunskap och förmåga. Det är tragiskt att se att vi som ändå har det så pass bra i vårt land, inte ens kan dela med oss av det goda, trots att vi lever i överflöd. Hur kan vi då kräva att barnen ska förstå demokratiska värderingar?  

Vidare säger Lgr (2011, s. 7) att skolan ska bidra till demokratiska värden och att ingen ska utsättas för diskriminering utefter sin etniska tillhörighet. Spontant känns det som vi har misslyckats här, eller vad hjälper det om vi gör det, men ingen annan?

Självklart finns det många som är godhjärtade och öppna för invandring, men jag känner ändå att majoriteten av befolkningen har negativa åsikter till flyktingströmmarna som har kommit in. Vi kanske anser att dessa invandrare kommer för att ”ta över” vårt samhälle, vårt Sverige och att de bara kommer för att utnyttja vårt system och ”våra” tillgångar. Visst kan det vara så för vissa, men säkert inte för alla. Att vi sedan skulle bli drabbade av terror och det av en utländsk medborgare, stärker detta ”hat” som i sin tur ger avtryck hos barnen som kommer att bli våra elever. Vad ska eleverna tro? Vilka ska de lyssna på? Läraren eller mamma och pappa?

I Levd demokrati? Fastnade jag därför för frågeställningen Vad förutsätter demokratisering? (2012, ss. 42-43) och vad svaret på den frågan kan vara? En ung kille reflekterade över detta.  Han kunde känna av, att vi strävar efter att tänka i demokratiska banor i skolan, men att det var svårt att förverkliga det, genom att vi omedvetet visar något annat. Det finns en skillnad mellan att vara offentlig och privat, genom att skolan och hemmet är två olika livssituationer som är åtskilda. Frågan är hur vi ska kunna förena dessa värderingar till en hel och hur vi som lärare ska kunna styra eleven från familjens värderingar om det behövs? Samt ska vi göra det?

Svenska som andraspråk (Malin Olbacke)

Ett ämne som alltid varit aktuellt men nu kanske mer än någonsin är elever med svenska som andraspråk. I boken Normkritiska perspektiv kan man läsa om andraspråkselevers situation i skolan. Det finns studier som visar att dessa elever ofta känner ett utanförskap i mötet med den obligatoriska skolans undervisning och att de till viss del känner en isolering gentemot elever med svenska som modersmål.  Att det blir en uppdelning mellan eleverna beroende på språk. Forskning visar att samspelet mellan elev och lärare är direkt avgörande för elevers lärande. Det bästa resultatet når eleverna när de känner att de ingår i klassens lärandegemenskap. Vidare kan man läsa om en studie gjord av Skolverket om elevers uppfattning om trakasserier och diskriminering i skolan, det framkom att tala svenska är en norm i skolan. Förmodligen samma norm som ligger till grund för uppdelningen "vi och dem" (s.75-77).
Jag jobbar själv i en förskoleklass och upplever inte alls att det blir någon uppdelning mellan barne på grund av språk, tvärtom så tycker barnen att det är roligt att lära sig nya ord och även att få lära ut. Hamnar de i en situation i till exempel leken där de inte förstår varandra med ord använder de istället rörelser, bilder och kroppsspråk.
Mina funderingar utifrån litteraturen och egna upplevelser är hur man förebygger/undviker sådana uppdelningar? Hur får man alla elever att känna sig inkluderade i klassen och att de har inflytande i klassrummet? Med tanke på att vissa elever med svenska som andraspråk inte alltid är med på all undervisningen i klassrummet utan har anpassad undervisning i till exempel en förberedelseklass, att det kanske är svårt att ha inflytande i klassrummet när man inte alltid är där?

Ledarstilar och psykologiska teorier (Malin Lamberg)

Jag valde att skriva mitt blogginlägg utifrån den litteraturen som vi läst denna och förra veckan.

När jag läste i boken ”Lärare som ledare” om de olika ledarstilarna baserade på de tre olika teorierna som tas upp i del 2 av boken blev jag lite fundersam och väldigt nyfiken.

Författaren börjar på sidan 49 med att berätta att ” Hur skolans verksamhet och lärares ledarskap kommer att utformas beror på vilken av de tre teorierna man utgår ifrån”. Men när jag läser så tycker jag att de tre teorierna borde flätas samman i alla klassrum för att ge eleverna möjlighet till att våga ha inflytande på sitt eget lärande.

Om man börjar med behaviorismen, då utgår man ifrån att ett klassrum behöver regler och rutiner för att skapa en ordning som är avsedd för en fungerande undervisning, vilket jag till fullo håller med om. Jag håller också med i behaviorismens tankar om att elevers synsätt kan formas med belöningar, dock mindre med bestraffningar. Jag tror att elever i flera stunder behöver en morot för att kämpa sig igenom tuffa stunder.

Om man sen går in på den ekologiska teorin så betonas vikten av att se elever som gruppvarelser och att dessa ingår i ett socialt samspel, vi arbetar mot samma mål, vi har en gemensam historia och framtid, vi följer samma klassrumsnormer osv. Vet eleverna vilka mål vi arbetar mot är det lättare för dem att se hur de ska nå dit.

Vilket är en självklar syn på hur ett klassrum skall fungera, ser eleverna sig som en grupp som tillsammans uppnår mål byggs starka individer. Barn vill och behöver få känna tillhörighet.

Går man sen in på den humanistiska teorin behövs lika mycket från denne, här betonas vikten av motivation, den inre motivationen hos eleverna själva och den yttre motivationen från allt runt omkring dem. Detta synsätt bygger på att eleverna kan motivera sig men att de behöver hjälp och stöd för att få struktur på innehållet och på arbetssättet, vilket enligt mitt tycke vackert flätar samman den humanistiska teorin med de två ovanstående.

För mig är det självklart att man i ett klassrum har tydliga regler och rutiner, att man är noga med att bekräfta och se barnens positiva sidor, att man som lärare matchar uppgifterna till sina elever och att man vågar ge sina elever frihet att våga prova när de vet att man som lärare finns i bakgrunden.


Hur skulle ni se ett elevinflytande klassrum med endast en av dessa teorier? Eller hur tänker ni? 

Vi som har bloggen...

Vi valde detta namnet på bloggen då medlemmarna är från dessa två lärcentra.


I Årjäng sitter: Sara Thell Andreasson, Olivia Larsson, Malin Olbacke.
I Södertälje sitter: Malin Lamberg, Oksana Guzhva, Sofia Rönnqvist Kulla.
I vår AC grupp skulle också en tjej från Norrtälje vara med men hon har tyvärr hoppat av.
Vi alla ser fram emot att dela våra tankar om litteraturen med varandra de kommande veckorna :)

// AC 1