Ett ämne som alltid varit aktuellt men nu kanske mer än någonsin är elever med svenska som andraspråk. I boken Normkritiska perspektiv kan man läsa om andraspråkselevers situation i skolan. Det finns studier som visar att dessa elever ofta känner ett utanförskap i mötet med den obligatoriska skolans undervisning och att de till viss del känner en isolering gentemot elever med svenska som modersmål. Att det blir en uppdelning mellan eleverna beroende på språk. Forskning visar att samspelet mellan elev och lärare är direkt avgörande för elevers lärande. Det bästa resultatet når eleverna när de känner att de ingår i klassens lärandegemenskap. Vidare kan man läsa om en studie gjord av Skolverket om elevers uppfattning om trakasserier och diskriminering i skolan, det framkom att tala svenska är en norm i skolan. Förmodligen samma norm som ligger till grund för uppdelningen "vi och dem" (s.75-77).
Jag jobbar själv i en förskoleklass och upplever inte alls att det blir någon uppdelning mellan barne på grund av språk, tvärtom så tycker barnen att det är roligt att lära sig nya ord och även att få lära ut. Hamnar de i en situation i till exempel leken där de inte förstår varandra med ord använder de istället rörelser, bilder och kroppsspråk.
Mina funderingar utifrån litteraturen och egna upplevelser är hur man förebygger/undviker sådana uppdelningar? Hur får man alla elever att känna sig inkluderade i klassen och att de har inflytande i klassrummet? Med tanke på att vissa elever med svenska som andraspråk inte alltid är med på all undervisningen i klassrummet utan har anpassad undervisning i till exempel en förberedelseklass, att det kanske är svårt att ha inflytande i klassrummet när man inte alltid är där?
Intressanta tankar och i all grad högaktuellt ämne som du tar upp. Som du skriver Malin, har även jag svårt att se att det är stora problem med inkludering i de yngre klasserna. Jag tror att inkluderingen är svårare ju äldre barnen är. Barn är av naturen både öppna och ärliga, samt att de söker sig till andra barn. Att de inte pratar samma språk i förskoleklass, har en marginell betydelse för kroppsspråket förstår alla. Barnen delar gärna upp sig efter hur de är som personer och i viss mån var de kommer ifrån och jag antar att det är den uppdelningen som du vill att eleverna kommer ifrån.
SvaraRaderaLika barn drar sig till lika, precis som vi vuxna gör och det är naturligt. Jag tror inte att vi ska ändra så mycket på det, snarare ska vi se att de vidgar sina vyer och tar steget till att utöka sin bekantskapskrets. Jag tror mycket på att göra roliga och givande aktiviteter med förberedelseklassen och inkludera dem på det sättet. Det behöver inte vara så speciellt avancerat, men gärna att man utnyttjar något som passar alla. Jag skulle använda mig av sport eller av lättare lekar som handlar om samarbete där ord inte är absolut nödvändigt.
Under min VFU använde jag mig av precis det jag tidigare nämnde; aktiviteter utomhus där det gick ut på att göra lekar som var väldigt enkla att förstå och jag måste säga att alla samarbetade. Gemenskapen är viktig att få med från första början och därför tycker jag att det är bra om förberedelseklassen är med klassen så mycket som möjligt och att om det finns möjlighet, att en tolk följer med och är i klassen. Sedan får dessa elever arbeta efter egen förmåga.
Jag ställer mig mer frågande till den delen som du nämner om trakasserier och diskriminering, anser ni att ni märker av att detta är ett problem i våra årsklasser? Hur gör vi med det problemet i så fall? Hur bryter man mönstret?
Glömde att skriva vem jag var...Sara Thell Andreasson :)
RaderaBra tankar Sara! Jag tror heller inte att detta är ett stort problem i de unga åldrarna men tänker mer på de elever som kanske inte alltid är med i klassen. Upplever de ett utanförskap och att de inte har samma rättighet att påverka i klassrummet?
RaderaSedan som du beskriver Sara att barnen delar upp sig lite beroende på personkemi är ju inget man kan göra något åt, som du nämner så gör ju även vi vuxna det. Så länge man respekterar och accepterar varandra så är det svårt att kanske vara "bästis" med alla.
Jag tycker jag till viss del kan märka av en uppdelning mellan eleverna i fsk, just nu är det mycket att de ska ha klubbar och det är inte givet vilka som får delta i klubben. Det kan vara saker som att "alla med rosa byxor" får vara med.. Detta är något vi pratar mycket om och även använder oss av känslokort för att än mer förtydliga hur det kan kännas när man inte får delta på grund av att man har "fel" byxor.
Så att det i vissa fall förekommer uppdelningar får man nog acceptera men inte med vilka argument som helst kan jag känna.
/ Malin O
RaderaOlivia Larsson:
RaderaMycket intressant ämne! Jag tror precis som ni säger, att det i yngre åldrar inte är så svårt för elever att kommunicera, kanske genom språk. Men de finner alltid ett sätt att kunna förstå varandra. Dessutom skapas väldigt goda möjligheter för språkutveckling hos andraspråkselever i leken.
Jag kan inte påstå att jag under min VFU såg några uppdelningar mellan andraspråkselever och elever som har svenska som modersmål. Jag såg mycket av att elever med svenska som modersmål eller elever med svenska som andraspråk hjälpte och stöttade andra elever med svenska som andraspråk när de hade det kämpigt med språket. Jag tror att det är oerhört viktigt att hela tiden inkludera elever med svenska som andraspråk även fast de kanske inte är i och med klassen hela tiden, skapa ett gott klassrumsklimat.
Nej jag har inte heller upplevt att det går så långt som till trakasserier i de lägre klasserna men däremot kan jag uppleva att det finns ett visst utanförskap som kan vara svårt att komma åt. Jag tycker det låter som jättebra idéer, Sara, att jobba med enkla lekar och aktiviteter som inte kräver så mkt språklig utveckling. Gemenskap handlar ju om så mkt mer än bara det talade språket.
SvaraRaderaVad jag däremot utifrån litteraturen funderat kring är problematiken som kan uppstå när vi ska förmedla värden och jobba med läroplanens värdegrund. Det har vi diskuterar i andra kurser tidigare och på ett sätt är det svårt att föreställa sig innan man står där med verkligheten framför sig. Kanske kommer det inte att uppstå några större "konflikter" men vi måste ändå beakta, precis som Elmeroth skriver i Normkritiska perspektiv, att det kan vara svårt att anpassa sig till den Svenska skolans normer. Hon skriver också att vi ska förmedla värden som inte är förhandlingsbara, tex individerna frihet, integritet och alla människors lika värde. Hur står sig dessa "svenska" värderingar i förhållande till en del elevers värden hemifrån? Vi ska fostra demokratiska medborgare men kan hända kommer vi få elever som inte alls kommer från ett hem där man tror på demokratin som sådan.
Men som sagt, kanske kommer det visa sig att detta inte kommer att vara ett problem men i måste hela tiden vara medvetna om att det är vanligt med motsättningar och tänka på hur vi jobbar med vilka normer vi jobbar med i klassrummet (Elmeroth) så att vi inte bäddar för grupperingar där nyanlända elever känner sig åsidosatta.
Malin Lamberg:
RaderaVäldigt intressant att vi ska förmedla de värden som står i skolans värdegrund och för mig kanske särskilt demokrati & alla människors lika värde då dessa normer inte är självklara i hela världen. De normer som vi har i Sverige är ju inte grundläggande i alla andra länder precis som du skriver Ida, vilket jag upplever i min årskurs 3 skapar spännande diskussioner för precis som du säger kommer det finnas elever som inte tror på det vi är ämnade att lära ut eller iallafall inte dela vår syn.
Särskilt intressant har jag upplevt diskussioner om människors lika värde, många barn i klassen och i skolan jag arbetar har mycket bestämda åsikter (hemifrån) gällande människans värde beroende på vart de kommer ifrån och vad de gör/arbetar med. Jag håller med Elmeroth i att man inte kan arbeta tillräckligt mycket med svenska normer i vårt klassrum men att man gör det på öppna sätt, inbjudande för alla elever oavsett vart de kommer ifrån och att deras syn inte är "Fel" men att i Sverige så funkar saker och ting på ett visst sätt :)
Malin Olbacke:
RaderaHåller med i det ni skriver både Ida och Malin, det kommer förmodligen alltid att förekomma diskussioner när det kommer till regler och normer med tanke på att allas olika förutsättningar. Men så länge man kan ha ett så öppet klimat som möjligt och tillåta frågorna och diskussionerna som ni säger så tror jag att man kan komma långt.
Olivia Larsson:
RaderaDetta kan komma att bli en stor utmaning. Precis som ni skriver kan det komma att hända att vissa barn har många bestämda åsikter med sig, som ni skriver så tror även jag att det är otroligt viktigt med ett bra klassrumsklimat där man öppet kan diskutera och få lyssna till andras perspektiv och synvinklar på olika frågor som är viktiga.
Sofia Rönnqvist Kulla
RaderaJag håller med er allihop också, men det jag känner är att om man har en sådan situation där eleverna har en annan syn än den vi ska förmedla i klassrummet och på skolan så tror jag att man även måste jobba mycket med föräldrarna. Om ett barn har med sig åsikter om att t.ex. personer med gröna tröjor är mer värda än personer med blå tröjor, kommer inte eleven ändra åsikt eller i alla fall bli accepterande om personer med blå tröjor om föräldrarna fortfarande är väldigt starka i sin uppfattning. Därför måste vi som sagt jobba mycket med föräldrakontakt så att även de förstår hur den svenska skolan fungerar och hur våra normer och värderingar ser ut. Sedan måste vi inte få dem att ändra uppfattning, men de måste bli accepterande av att det är okej att tycka olika och att deras barn måste vara öppen för andra åsikter än just deras.
Olivia Larsson:
RaderaInstämmer verkligen i det du skriver Sofia, kontakten och samarbetet med föräldrar och hemmen är otroligt viktigt i arbetet inom verksamheten.
Malin Lamberg:
SvaraRaderaMycket goda tankar Malin och även Sara!
Jag tänker att en del i inkluderingen skulle kunna vara att man tillsammans med andraspråksläraren ser till att eleverna som går till denne gör samma saker som övriga elever i klassrummet för att slippa undra "vad gör dem" och känna att de går miste om något. Allra helst skulle jag ha dem kvar i klassen med hjälp av andraspråksläraren, då är de alltid en del av klassens gemenskap men får de extra stöd som de har rätt till. Som Wigg(2008) pratar om på s.76 att de som tvingas bryta upp visar på tre olika identiteter, bl.a utanförskap, så tror jag att det för andraspråkselever är viktigast att känna att de tillhör klassen, att det är ett vi.
Jag tänker lite lika vad gällande allt, vi får ju lära oss att vi skall anpassa undervisningen till alla elever och i en klass lär det inte bara vara andraspråkseleverna som behöver ex "den förenklade versionen" av en uppgift. känner sig alla barn som får en enklare eller svårare uppgift utanför? Då har nog läraren brustit i sin lärarroll och i sina försök att skapa en trygg grupp med acceptans för klasskamraters olikheter. Jag tror också på att bygger man från början upp en stark gemenskap i klassen är det svårare att känna sig utanför, och där är väl lekar i olika former där man använder sin kropp och dess språk ett ypperligt förslag. Känner man att man är en del av lärandegemenskapen, spelar det då lika stor roll om man ibland gör något annorlunda så länge man inte är den enda?
Malin Olbacke:
RaderaTänker på samma sätt som dig Malin att helst av allt skulle man ju vilja ha andraspråksläraren med i klassrummet vissa dagar för att se och kunna göra på samma sätt i sin undervisning. I den kommun jag jobbar så har dessvärre inte ens lågstadiet och förberedelseklassen samma rektor så jag upplevde det som svårt att få till ett sådant samarbete.
Jag tror också att om man i tidig ålder låter eleverna jobba med olika uppgifter även om det är samma svårighetsgrad så lär sig ju eleverna att man inte alltid jobbar med samma material och då tror jag ingen tänker på det när det kommer till eventuellt enklare/svårare uppgifter, utan alla kan känna att de jobbar i sin takt efter sina förutsättningar. Så jag tror inte det spelar lika stor roll som du skriver, så länge man inte är ensam om det för då tror jag eleven kan uppleva en känsla av att bli "utpekad".
Jag förstår verkligen att det blir problematiskt om lågstadiet och förberedelseklassen inte har samma rektor. Självklart påverkas samarbetet. Vilken underlig uppdelning...
RaderaSofia Rönnqvist Kulla:
RaderaVerkligen intressant uppdelning minst sagt! Jag kan förstå att det då blir svårt med samarbete... Det jag funderade på var att i en bok som vi hade i den första svenskakursen som handlade om just om elever med andraspråk, jag tror den hette "stärk språket, stärk lärandet", står det att man inte ska anpassa uppgifterna till de elever med svenska som andraspråk. Istället ska man ge dem samma uppgift som de andra i klassen får, men att man som lärare ska ge andraspråkseleverna tillräckligt med förkunskaper och stöd så att de kan klara av samma uppgift som de andra, just för att de inte ska känna sig utanför och särbehandlade. Sedan tycker jag att det kanske inte är så bra att alltid ge samma uppgifter till alla, för om de elever med svenska som andraspråk tycker att det blir för svårt, tappar de motivationen. Vad tycker ni om det? Tror ni att det är bättre att ge olika uppgifter eller ska man ge samma till alla? Finns det tillräckligt med tid för att läraren ska hinna ge stöd till alla som behöver?
Intressant och betydelsefullt ämne som du tagit upp i ditt inlägg. Jag håller med Sara som skrivit att ”lika barn dra sig till lika”. Dock tycker jag att dessa informella gruppindelningar kan leda till utanförskap. Med andra ord kommer elever under sin första dag i skolan att dela sig själva i olika grupper som formas efter intresse, etnicitet, språk, kultur, kön, etc. Följden kan bli att en/några elev/-er kommer att stanna utanför för att de på ett eller annat sätt avviker från normen. Vad gör man då? Hur skapar man en trygg klassmiljö för alla?
SvaraRaderaPersonligen tycker jag att lärare redan från första skoldag bör dela alla elever i grupper som till exempel gör en rad olika lär-känna övningar, äter lunch tillsammans, etc. Det gör lärare för att få elever känna gemenskap och samhörighet. Dessutom bör lärare skapa olika gruppuppgifter där eleverna får möjlighet att lära sig av varandra. På detta sätt får eleverna upptäcka att de kan använda sig av varandras kompentens för att vi alla är bra på olika saker. Detta leder till att eleverna själva inser att olikheter är en styrka och tillgång. Följden blir att varje elev upplever sig accepterad och kompetent vilket i sin tur stärker elevens självförtroende och motivation vilket positivt påverkar elevernas prestation och välbefinnande. Samtidigt anser jag att lärare skulle kunna bygga nya grupper en eller två gånger per läsår för att ge eleverna möjlighet att utveckla deras samarbetsförmåga, deras sociala kompetens och deras förståelse för värderingar som ett mångkulturellt samhälle vilar på.
Jag håller med dig i vad du skriver Oksana, att det är viktigt att man bygger en stark sammanhållning i klassen med hjälp av gruppuppgifter och lekar, så att ingen ska känna sig utanför. Det jag funderar på är om det dock går att få en för bra sammanhållning i klassen? Jag tänker om man har en klass som har väldigt stark och fin sammanhållning, hur blir det då när någon ny kommer in i klassen? (Jag har skrivit om det i mitt blogginlägg) För det bli väldigt svårt för en ny elev att komma in i en klass som är extremt sammansvetsad då alla elever redan har sin "plats" och eleverna i klassen kan känna att det inte finns plats för någon ny kompis? Det kanske är en jättedum fundering, men någonting jag kom att tänka på, hoppas ni förstår vad jag menar haha :)
Radera// Sofia Rönnqvist Kulla
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaDet finns inga dumma frågor, Sofia. Jag anser att det är lärorikt att diskutera de olika situationer som vi kommer att möta i vardagen. Att få en ny elev betyder att lärare måste fundera på hur hen ska förberedda klassen för välkommande av den nya eleven, hur hen själv ska ta emot eleven, vart denna nya elev ska sitta, med vilka denna nya elev ska samarbeta, etc. När det gäller klassen bör lärare i förväg informera eleverna att de ska få en ny klasskompis. Det gör lärare genom att tala om vad nya eleven heter och när hen ska komma. För att väcka elevernas intresse för deras nya klasskompis kan man titta tillsammans på kartan varifrån hen kommer, fråga eleverna vad de vet om platsen, läsa eller titta på en kort film som handlar om platsen.
RaderaDessutom genom att lärare väcker en diskussion där eleverna berätta sina egna upplevelser om hur det kändes att vara en ny elev i en ny skola skapar hen förutsättningar för en positiv bemötande av en ny elev. Lärare kan försöka sätta eleverna in i nya elevens situation genom att fråga dem hur ni skulle vilja bli bemöta och varför. Förmodligen kan man göra ett rollspel i klassrummet ”Ny kompis”. Därtill kan lärare tillsammans med eleverna skapa rutiner ”Hur gör vi när en ny kompis kommer till vår klass”, nämligen vem som ska ställa upp och visa runt i skolan, att inte glömma bort den nya klasskompisen på rasten, att förklara regler, etc. Och eftersom eleverna får inflytande och blir delaktiga i skapande av kompis-bemötande-rutiner kommer dessa rutiner följas av eleverna. På detta sätt anser jag kan lärare motverka utanförskap och skapa tillhörighet i gruppen.
Jag har under VFU och när jag vikarierat upplevt att elever med svenska som andraspråk gärna är med de klasskamrater som talar samma språk. Men även om det blir ett slags utanförskap så kan det också vara en gemenskap. Dessa elever kanske har modersmål tillsammans, kollar på någon film/serie på modersmålet som de har gemensamt eller andra kulturella aspekter. Det är ju viktigt att andraspråkseleverna bejakar båda sina språk, under både raster och lektioner. För att förebygga utanförskap på grund av språk är det nog viktigt att läraren försöker använda ett interkulturellt förhållningssätt. Att undervisningen bygger på ömsesidig respekt, man tar vara på elevernas olika kulturer och att olikheter ses som en tillgång.
SvaraRaderaJag känner igen mig i det du berättar Emma och kan dra många liknelser till min VFU-skola. Det finns en förståelig trygghet i att omge sig med klass - eller skolkamrater som talar samma modersmål. Jag upplevde också att de elever som sysslade med någon sorts fritidsaktivitet, t.ex. fotboll i en förening, hade ett mer utvecklat andraspråk då de hade fått möjlighet att integrera med andra barn utöver skolan. Förmodligen för att de får använda ett vardagsspråk i en avslappnad miljö. En situation gynnar alla inblandade då det öppnar upp dörrarna för en bredare inkludering, språkutveckling och gemenskap. En studie som nämns i Normkritiska perspektiv visar att eleverna når bäst resultat när de känner att de ingår i klassens lärande gemenskap (Torpsten, Kap 5, s.76), vilket jag tror är mycket viktigt.
RaderaIntressant diskussion! Jag har under min vfu 2 stött på detta litegrann. I klassen fanns en nyanländ elev. Jag såg aldrig någon form av trakasserier eller kränkningar eller liknande. Tvärtom var de andra eleverna hjälpsamma och ville stötta eleven i att få fram vad hen menade när det var för svårt osv. Lite av ett utanförskap blev det dock. På raster sökte sig eleven till två andra elever i andra årskullar och var inte så mycket med de andra i sin klass. De i klassen försökte inte heller få med eleven riktigt. Ingen var elak på något vis och eleven kände sig inte utanför heller men kom heller inte riktigt med i gemenskapen eftersom de ofta var på olika ställen på rasterna. I klassrummet var det än tydligare tycker jag. Läraren försökte så gott hon kunde men eleven fick ofta jobba med andra för hen lättare saker och det var mycket egenarbete, vilket inte gynnar språkanvändningen och i förlängningen delaktigheten alls. Eleven räckte sällan upp handen för att svara på frågor under lektioner utan var oftast tyst. Jag hade en lektion med sekvensbilder där de tre och tre skulle lägga bilder i ordning och skriva meningar till varje bild för att skapa en kort berättelse. Sen blandades bilderna ihop och grupperna bytte med varandra. De fick då lägga bilderna som de tyckte och para ihop med meningarna. Blev det lika? Vi pratade innan om vikten att låta alla vara med och bestämma och lyssna på varandra och hjälpas åt. Detta tog verkligen eleverna fasta på. Jag hörde också den nyanlände eleven prata mer under denna lektion än under resten av vfu-perioden! Tycker det tydligt visar vikten av att försöka forma undervisningen på ett sätt som gör alla delaktiga. Har man också övningar som en nyanländ elev känner sig trygg med (här fick hen stöttning av bilderna) och vet att hen klarar av vågar kanske hen också vara mer delaktig? Genom att använda grupparbete med mindre grupper (lättare att prata inför några få än för hela klassen som denna elev tyckte var jobbigt) och skapa övningar där alla behöver delta för att lösa uppgiften blir alla delaktiga och får inflytande.
SvaraRaderaIntressant diskussion! Under min vfu-period upplevde jag varken trakasserier eller kränkningar som var kopplade till etnicitet. Nu hade de andraspråkselever som gick i klassen börjat samtidigt som de andra, vilket kan vara en av anledningarna till att dessa elever var med i gemenskapen på precis samma sätt som de med svenska som modersmål. Att komma ny till en klass är nog aldrig lätt, vare sig man har svenska som modersmål eller inte. Jag tror att det är jätteviktigt med lära-känna övningar och inte bara precis vid skolstart som Oksana var inne på. Dessa övningar är något som bör ske kontinuerligt just för att minska på grupperingar överlag.
SvaraRaderaEn intressant fråga med inkludering/exkludering som inslag. Det är svårt att komma ifrån att någon känner sig lite utanför i en klass där många individer ska samarbeta. Det är inte säkert att man känner sig utanför även om man inte förstår allt vad kamraterna säger bara man har lite hum om vad diskussionen handlar om. Presentationen kanske innehåller bilder som illustrerar handlingen eller kroppsspråket talar för sig. I min kommun börjar eleverna i vanlig klass efter 8 veckors förberedelse och det är svårt att hänga med i allt som sker i klassrummet då man har ett annat modersmål. De var duktiga att hjälpa varandra att förstå om någon hade samma modersmål och var måna om att alla skulle hänga med. De räckte inte upp handen för att svara men hade förvånansvärt ofta rätt svar om de blev tillfrågade i alla fall. De lär sig otroligt snabbt och jag är imponerad över deras driv och önskan att lära sig nya saker.
SvaraRaderaJätte intressant det du tar upp angående andraspråkselever. Det jag rent spontant tänker på att vi kan göra för att undvika att dessa elever ska känna utanförskap i klassrummet är att även vi lärare göra som du beskriver att barnen gör, alltså att vi använder rörelser, bilder och kroppsspråk i undervisningen för att vara extra tydliga. Något annat som är viktigt för dessa elever och som även elever med svenska som modersmål kan ha nytta av är att arbeta språkutvecklande i alla ämnen.
SvaraRaderaJag läser just nu en helgkurs på distans i svenska som andraspråk via Göteborgs universitet och något jag läst om där är vikten av att inkludera elevens förstaspråk i undervisningen då detta kan förebygga negativa effekter av språk och kulturchock. Att eleverna tillåts göra jämförelser mellan sitt förstaspråk och svenskan är något som ökar medvetenheten om relationen mellan språken och ger eleverna möjlighet att koppla samman ny information med sina tidigare kunskaper. Men för att ha möjlighet att arbeta på detta sätt behövs såklart tillgång till modersmålslärare eller någon typ av språkstöd.
När det kommer till inflytande i klassrummet tänker jag att något vi lärare till viss del kan påverka där är innehållet i ämnesundervisningen. Som det är nu följer ämnesinnehållet ofta den svenska skoltraditionen. Ämnesinnehållet kan anpassas på ett sätt så att vi kan ta upp diskussioner med eleverna utifrån deras erfarenheter. Eleverna har ofta med sig både språkliga och ämnesrelaterade kunskaper, något som rektorn Lina i URs serie lyfter fram. Jag tänker även att bemötandet i skolan är av stor vikt då självbild och språk är starkt sammankopplade. Det är viktigt att elevernas försök att kommunicera bemöts med intresse, uppmuntran och respekt för att de inte ska tappa lusten för att försöka kommunicera.
Intressanta inlägg ni har publicerat. Som Sara och Malin skriver så tror även jag att inkluderingen inte är ett så stort problem i de lägre klasserna, men det finns det är jag övertygad om! Under mina VFU-perioder har jag fått uppleva en hel del konflikter mellan elever med svenska som modersmål och elever med svenska som andraspråk. Eleverna vill gärna vara med varandra på rasterna, så det var inga uppdelningar mellan eleverna, men det som uppfattades ofta att de elever med svenska som andraspråk var mer hårdhänta i sitt sätt att leka vilket ledde till konflikter. När sedan rasten tog slut så fick man reda ut de olika konflikterna och det tog 10-15 min efter varje rast för att reda ut det, vilket tar tid av lektionen. Man arbetade mycket efter likabehandlingsplanen att alla är olika, men jag anser att det inte räcker eftersom jag inte kunde se någon förbättring under de fem veckorna som spenderades i klassen. Nu när vi diskuterar detta ämnet så kan jag reflektera över att det aldrig gjordes några samarbetsövningar i klassen för att träna på just samarbete och gemenskap. Lätt att vara efterklok, men det är nog ett arbetssätt som denna klassen hade behövt träna på eller vad tycker ni?
SvaraRaderaVäldigt intressant diskussion! Jag hade inte så många elever i min VFU klass med svenska som andra språk, jag hade faktiskt bara en. Han hade endast varit i Sverige i två år, men kunde extremt mycket svenska, mer än jag någonsin trott att de skulle kunna efter så kort tid. Jag märkte inget utanförskap alls, utan han togs in i klassen på bästa sätt. Dock vid ett tillfälle märkte jag att språket inte nådde fram. Det var under en rast då det uppstog en konflikt mellan denna kille och två tjejer. De hade inte riktigt förstått varandra på grund av språkliga brister vilket ledde till konflikten. När vi skulle reda ut konflikten visade det sig att alla ville samma sak. Därför tror jag att det är extra viktigt att läraren försöker vara väldigt tydlig och vid sånna här tillfällen så snabbt som möjligt hjälpa till så att eleverna förstår varandra.
SvaraRaderaJag tror, precis som Therese skriver, att lärarens roll i klassrummet är viktigt. Att läraren använder sig utav ett tydligt kroppsspråk, bilder och andra typer av förtydliganden, allt för att visa på ords innebörd. Jag vet själv hur viktigt ett kroppsspråk är för det berättar mycket mer än vad orden egentligen gör. Detta såg jag under min VFU då en elev kom in från rasten och jag frågade hur rasten hade varit. Eleven svarade då att rasten hade varit bra, men hens kroppsspråk och ansiktsuttryck visade något helt annat. Jag kunde då snabbt lista ut att något hade hänt och snabbt kunde lösa en konflikt som inte hade lösts om inte elevens kroppsliga uttryck visats. Så jag tror att kroppsspråk och bilder underlättar för SVA elever, men även för elever med svenska som modersmål, eftersom det förtydligar ord och meningars innebörd.
Jag håller med dig i det du skriver angående att eleverna är intresserade av att lära sig nya språk, samt att detta blir en väg för eleverna in i gemenskapen. Jag tror också att det är viktigt att man som lärare utnyttjar de förmågor som finns i klassrummet. Med detta menar jag att man lyfter de elever i klassen som kommer från ett annat land. Elever från en annan kultur kan lära oss till exempel vilka högtider de firar, som de svenska eleverna kanske ofta är omedvetna om i de låga åldrar som vi undervisar i. Genom att dra nytta av varandras kunskaper och förmågor i klassrummet skapar vi en positiv miljö där alla kan bidra och lära av varandra, och där varje individ blir viktig.
SvaraRaderaJag har en kompis som kom till Sverige från Tyskland som åttaåring. Jag frågade henne hur hon upplevde det att komma in i en klass där eleverna talade svenska, utan att själv behärska språket från början. Hon berättade då att hon har positiva minnen från den tiden eftersom eleverna, precis som ni nämnt tidigare, tycker att hon var "häftig" som kunde prata tyska. Min tanke var från början att det borde vara läskigt och att man lätt blir utanför, så det var härligt att höra hennes berättelse.
Sammanfattningsvis anser jag att ett klassrum med många olika nationaliteter är ett rikt klassrum!
Intressant det ni har diskuterat. Jag har, precis som er, ofta stött på texter där denna typen av problematik nämns. Själv har jag sällan sett att barn med annat modersmål än svenska hamnar utanför gruppen. Tvärtom har dessa barn alltid varit väldigt uppskattade av sina skolkamrater, som har velat lära sig mer om den för dem främmande kulturen. Under min VFU jobbade min LLU med att integrera dessa elever extramycket genom att låta de barnen med en annan bakgrund att få berätta mycket om den. Det kunde till exempel vara inom samhällskunskap där klassen pratade om olika länder, då fick de barn som ville berätta om deras hemland, vilket fångade de svenska eleverna otroligt mycket. När eleverna sedan behövde gå ifrån undervisningen för att till exempel ha hemspråksundervisning eller svenska som andraspråk, visste eleverna som var kvar i undervisningen precis varför vissa elever gick ifrån, samt visade otroligt stor förståelse för det.
SvaraRaderaJag tror att vi ibland underskattar barns förmåga att visa empati och förståelse för främmande. Enligt min erfarenhet är barn otroligt förstående gentemot andra och något som vi vuxna tror ska bli ett stort problem accepterar eleverna direkt.
Sara Thell Andreasson
SvaraRaderaJag kan se att den här frågan har berört många och det beror nog säkert på att den i dagsläget är högaktuell med tanke på den inströmning av flyktingar som råder just nu. Det känns som om detta kommer att vara aktuellt ett tag till framöver, men till slut tror jag att vi som med det mesta ser detta som något naturligt och problemet kommer att minimeras i och med att vi kommer att få mer erfarenhet.
Jag läste i Normkritiska perspektiv (2012,s.37) om vilka åsikter vi har bara när det kommer till normen inom t.ex. yrken, vad som är manligt eller kvinnligt och redan där har vi "problem" med hur vi ska hantera detta, så det är inte konstigt att vi gräver ner oss i detta område.
Jag tycker att många av er har bra och förståndiga åsikter och inte minst förslag på hur man ska kunna inkludera och nå alla barn, men som Sofia RK skriver, måste vi vara lika när vi inte är det? Jag tycker att vi som rollen som lärare självklart ska utgå ifrån samma undervisning, men som Lgr (2011, s.8) ska läraren anpassa undervisningen till varje individ och hur ska vi göra det om allt ska vara likt?
Oksana har även delat en mycket bra åsikt/förslag på hur man ska hjälpa eleverna att vinna gemenskapen i klassen och hon påpekar även att man bör börja med detta tidigt. Jag kan inte annat än hålla med henne. Det som kan vara svårt är att vi inte har tiden på vår sida och med tanke på alla krav som vi har, ser jag att detta kommer att vara vår största utmaning när vi får ha våra egna klasser. Dock ser jag många bra och förstående människor i denna grupp, så jag tror på en bra och givande framtid inom lärarkåren.
Väldigt intressant och aktuellt ämne. Under min VFU måste jag medge att de flesta klasser hade problem med uppdelning p.g.a. språk. Det ska också tilläggas att skolan hade mycket bekymmer med personal, resurser och elevgrupper som säkert var bidragande.
SvaraRaderaDet kan falla sig mer naturligt men det finns ju också saker att göra för att undvika och inkludera.
Hur pedagogen bemöter en andraspråkselev kan vara avgörande och det är ganska uppenbart tycker jag. Mycket forskning visar på hur lärare ser på andraspråkselever. Istället för att se dem som en tillgång så ser många problem och svårigheter. Bara själva inställningen kan göra mycket skillnad. Att inte ge dessa elever möjligheter till utvecklande av språk leder troligen till känslan av att inte vara accepterad. Organisation och strategier kan skapa goda miljöer, även motivation och gemenskap (Elmeroth, 2012, s. 87-89). Både själva undervisningen och kamratlivet är viktigt för alla elever. Ditt exempel från din egen klass ger ett starkt uttryck för gemenskap och det bidrar till så mycket mer. Sin egna inställning tror jag är det viktigaste.
Intressant artikel som väcker frågor och funderingar. Själv önskar jag att svenska som andraspråk inte längre fanns som ett ämne i skolan. Jag menar att det skulle ses som ett tillfälligt ämne som leder till svenskämnet så att man inte fastnar i en sorts utanförskap och segregation på grund av modersmålet.
SvaraRadera